Tomhet

Bland det svåraste jag gjort är det jag gör just nu. När jag lämnar någon jag älskar bakom mig. Just av den anledningen, att jag älskar honom. Och att jag skulle göra allt för honom, inte som kvinna, utan som vän, som människa. Men jag vet att jag inte betyder något för honom, han påstår det, men hans handlingar säger något helt annat. Jag hamnar alltid efter alla andra, det finns inte tid, energi, lust, anledning att ge mig uppmärksamhet... och all den där ilskan... bara arg på mig hela tiden, oavsett vad jag gör eller inte gör. Så antingen är jag världens hemskaste person, eller så tas all frustration och ilska alla andra skapar ut på mig... Och det gör lika ont varje gång, en liten del av mig dör varje gång.

Och när jag insett att efter all denna tid - åh, jag var stark så länge - så har jag NU gått och fått dessa extra känslor... då inser jag att jag måste släppa honom, inte för min skull, utan för hans. Han kommer aldrig besvara det jag känner... utan det skulle bara skapa olust hos honom, och ja... jag älskar honom för mycket för att göra så mot honom.

Allt jag kan göra är att åter inse att jag är inte menad för att bli älskad på det sättet, antar att han kanske var lite av min "last resort", ett sista försök, ett sista hopp om att jag har fel, att jag inte kommer vara ensam. Men i slutet var han som alla andra innan, jag är bra att ha så länge jag ger och ger, men när jag visar en önskan, ett behov av en axel att luta sig mot, en famn att få vila i, när jag för en gångs skull ber om hjälp och en stödjande hand, ja då var det inte värt besväret längre. Jag vet att det inte är hans fel, jag skyller inte på någon annan än mig själv.

Men det gör ont ändå. Och nu har jag gett upp. Vet bara inte hur man hanterar känslan av total tomhet på insidan, att man ska spendera varenda kommande dag på detta sätt....