det börjar ta sig =)

Just nu är det inte mkt bloggande för min sida, men är inte på en bra plats just nu. Så jag avvaktar och hoppas att jag mår bättre snart

Take care!

There is only one thing I´ll never tell you. And that is how much I love you, how much I need you, how much I want you. I hate the thought that I have to live without you by my side every day. I can hardly breath because I miss you so much. But I will never ever tell you that...

my days

Bra dagar, bra resa, det måste jag faktiskt i slutändan säga att det blev. Även om det är en berg-och- dalbana med oss tillsammans. Ibland kan jag verkligen inte förstå varför någon av oss ens vill, ens försöker. Ingen kan göra mig så arg, så ledsen som du just nu, men ingen kan heller göra mig glad igen. Jag har blivit bortskämd på ett sätt som jag verkligen inte hade väntat mig, och det är i vissa sådana stunder som du verkligen visar vem du är. När du är så förbannad på mig, men ändå, då upptäcker att något för mig inte blivit som du tänkt dig, och du går och ordnar det. Trots att du lika gärna kunde låtit bli, ingen hade tyckt att det varit konstig, ingen hade blivit lidande. Men du gör det ändå, för min skull.

Fick en hel del uträtt, pratade igenom en del, även om jag nog aldrig kommer bli av med min osäkerhet helt och hållet. För jag kommer aldrig att förstå och därmed aldrig kunna tro på varför du behöver mig till att genomföra dina planer.

Fick se en hel del av Bukarets, tack vare väldigt snälla personer som körde oss överallt. Den staden har galna shoppingcentrum, har inte sett något liknande utanför USA. Skulle kunnat gå illa, men höll mig i skinnet och handlade knappt något.

Fick däremot en extremt oväntat present som gjorde mig glad.

Och rumäner kan det där med att festa, allt är större, mer extremt hela tiden. Folket lever snarare på natten än på dagen. Allt ska vara extravagant, allt ska vara dyrt och flashigt, trots att pengarna de tjänar inte matchar upp. Men det verkar vara deras kultur.

Men det var inte kul att åka hem, eller snarare, det var inte kul att KOMMA hem.

Jag har känt mig alldeles apatisk enda sen jag landade på svensk mark. Får alltid en sådan energi av honom, vill göra så mycket, vill lyckas, men inser sedan att jag kommer aldrig bli så mycket mer än så här. Onödig, som jag skrev i förra inlägget. För det är så jag känner det.

Och efter att ha spenderat dagarna ihop, jag vet inte. Det kändes så naturligt, så hemtamt att ha honom där, att bo där med honom. Det var stunder vi inte spenderade tillsammans, men det fick bara känslan att växa, att vara där när han skulle komma hem, eller komma hem till en lägenhet där han var. Att somna bredvid honom. Att hålla om honom, att bli omhållen.

Kändes bara bra. Och nu....

Nu saknar jag honom så att jag knappt kan andas.

Men det kommer jag hålla för mig själv. Kommer att ta mig igenom detta också. Tänker inte vara som alla de andra som också fallit för honom. Hade det varit menat, hade han velat, ja då skulle saker vara på annat vis. Men nu är det som det är. Jag har ingen aning när vi kommer ses igen.

Jag önskar bara att han kommer må bra, jag ber om ett mirakel för hans mamma. Att hon ska bli frisk. Ser ju inte direkt ljust ut, men jag tror på under, kanske kommer ett nu?

Jag vill att allt löser sig med hans pappa, att han vaknar upp och slutar vara en idiot mot sina söner. Jag hoppas han kommer hitta folk han känner att han vågar lita på, för jag tror att alla behöver sådana, vad han än påstår. Och till slut önskar jag att han ska få träffa någon som gör honom lycklig. Ja, det låter konstigt kanske, men det gör jag. Men han betyder så mycket för mig, att hans lycka är det viktigaste.

Jag vet att detta mest blev svammel, och säkert låter det patetiskt för andra. Men just nu är det bara för mycket. Och kanske är jag en smula patetisk, sådant är livet.

Hittade ett ord som beskriver hur jag känner mig, som människa, i världen, i tiden, i livet.... Onödig...

Kan man känna sig mer maktlös? Sitter i en hotellägenhet, är här fysiskt, men mitt hjärta, min själ är i en bil som åker genom den rumänska natten nu, bort från mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad som sägs i den bilen just nu, vad de två bröder som sitter i den bilen känner just nu. De är på väg mot vad som kan bli deras värsta natt hittills, det kan vara natten de förlorar sin mamma, natten då sjukdomen vinner. Och jag kan bara sitta här och ingenting göra just nu. Kanske kan jag trösta på något vis när han återvänder, men kan man hitta rätt ord? Allt jag kan göra är väl att erbjuda allt jag har, men kan det väga upp den sorgen?
Älskade, älskade, du har gått igenom så mycket i ditt liv, detta sista år, du förtjänar inte detta!
Och allt jag kan göra är att sitta här och skriva av mig...