Det bara fortsätter kännas som om mitt hjärta går sönder, vilket är ologiskt, det borde gå sönder en gång och sen vore det inget mer med det. Men inte då, det känns som det går sönder på nytt varje gång jag tänker på det där, på den där personen jag absolut inte vill tänka på. When will it end???

Det kliar i hela mig att få säga vad jag anser, vad jag tycker om det som händer, det du gör.

Jag får bita mig i tungan för att inte tala om hur fel det är, men framförallt hur rädd jag är att du ska bli sårad, ännu en gång. Men det är inte min sak att säga, att lägga mina egna åsikter på det du gör. Det är inte mitt liv, och jag gör mitt bästa för att inte döma, jag kan i alla fall låta bli att göra det högt. För det skulle ju bara få dig att må ännu sämre, för jag vet ju att du redan vet allt det jag skulle säga till dig, du redan vet att det är vad jag tycker. Och jag är ganska säker på att även du tycker att det är fel, det som sker, det ni gör. Jag vet även hur svårt det kan vara, nära nog omöjligt, att bryta, att gå sin väg. Jag lär mig varje dag, att inte sätta mig till doms över andra, att inte lägga mig i vuxna människors liv, att inte tala om min åsikt när den inte är efterfrågad.

Det är svårt att hålla tyst ibland, men det gör att man växer som människa. Allt jag kan göra är att finnas här för dig när det blir tungt, utan att säga "vad var det jag sa".

Det är fascinerande ibland. Man tycker det känns tungt för att man är tvungen att ta ett visst beslut, man mår dåligt över det. Men sen säger någon nåt så urbota korkat och okänsligt att man knappt tror det är sant. Vilket i sin tur gör att det inte längre känns ett dugg jobbigt det man måste göra. Tack för det!

Afrika

Nu ska jag svara på din fråga Katarina, förlåt att det tog sådan tid =)

Först kommer jag att bege mig tillbaka till Zimbabwe. När jag var där i april som volontär i nationalparken så kom jag i kontakt med några helt fantastiska unga män. De bar på en dröm, en dröm de nu håller på att uppfylla. De håller på att starta upp en yrkesskola för föräldrarlösa barn. Lära dem hantverk såsom snickeri, textilarbeten, saker som man kan utföra med sina händer. För de är ju många där som kanske inte kan skaffa sig en akademisk utbildning, men det är starkt påvisat att föräldrarlösa barn som lär sig ett yrke har så mycket högre chans i livet, de hamnar inte i prostitution, kriminella gäng eller liknande i samma grad.

Jag är en av de som numera hjälper dem att göra detta. Så nu ska jag ner dit ett tag för att hjälpa till lite med utvecklingen, men även för att med egna ögon se hur exakt allt kommer att gå till, vilken nivå de har på projektet etc. För det är meningen att jag ska försöka hjälpa dem på hemmaplan sedan, med bland annat att få dit volontärer, och ska jag med gott samvete kunna skicka ner folk som är beredda att lägga sin tid och sina pengar på detta, så ska det vara av högsta möjliga klass.

När jag ändå är därnere kommer jag efter att jag varit i Zim att åka över till Sydafrika, de som varit där som jag pratat med talar så oerhört varmt om detta land, och speciellt Kapstaden. Så det är dit jag kommer bege mig, ha lite äventyr för mig.

Ser framemot detta!!

Idag är det en av de där dagarna.. Som känns så bra. Av egentligen ingen särskilt anledning. Mindre roliga saker händer, men man kan ändå gå med ett leende.

Springturen idag gick så otroligt bra, en sådan energi, knappt så att jag sprang, snarare dansade fram, flög fram.

Jag älskar dessa dagar!!

It took "just" 30 years, well 15 of adult years, before I realized it..

sexy aint skin, its attitude....

Bara en vecka kvar, sen på väg mot nya erfarenheter och nya äventyr.

Ibland undrar man vad det är för fel på folk.

Jag var på gymmet idag och sprang intervaller. Det kommer en kvinna in och ska använda löpbandet bredvid mig, detta löpband verkar vara utan el och inte fungera, så hon ska fixa detta och börjar dra i sladdar i väggen. Helt plötsligt tvärdör mitt band, vilket var en aning läskigt med tanke på att jag just då sprang 15km/h. Människan hade alltså dragit ut sladden till mitt band, utan att överhuvudtaget tänka....

Tack och lov så fungerar mina reflexer på ett tillfredställande sätt och jag lyckades på något sätt hinna hoppa av istället för att flyga in i maskinerna bakom.

Blir så trött på allt hattande hit och dit. Nu struntar jag ärligt talat i alltsammans och skapar mina egna planer, helt utifrån mig själv! Sen får ju andra gärna vara med om de vill, men de kan lika gärna stå utanför om de vill. Jag kommer ändå göra min grej.

Det är tur att jag med åren insett att jag faktiskt trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, att jag kan ta hand om mig själv och inte alltid behöver andra (även om det självklart är underbart att ha folk runt sig också). För det innebär att jag kan stå på egna ben om det behövs, allt står inte och faller med andra. Det tror jag är en av de bästa saker man någonsin kan komma fram till, att man trivs i sitt eget sällskap. Nu är det ju tyvärr inte samma sak som att trivas MED sig själv, för dit har jag ju en bra bit kvar. För det innebär för mig, att man inte är nöjd med vad man är ibland, vad man kan, vad man utför, hur man ser ut etc. Att vara helt nöjd med det, ja där är jag inte än tyvärr.

Jag jobbar på det, man får aldrig sluta kämpa! =)

Så i vilket fall, planerna tar form.

Och mitt liv tar steg framåt..

Och du, du är i mina tankar, hoppas du mår lite bättre snart..

Its never enough

Är det inte märkligt ibland, att hur man än gör så blir det fel någonstans. När man försöker göra det rätta, så blir det ändå någon som hamnar i kläm?

Tog ett jobbigt beslut igår, att jag inte kan genomföra en planerad sak. För om jag skulle vara med honom så skulle det innebär att jag vore tvungen att ljuga och undanhålla. Ljuga för mina vänner, folk jag bryr mig om och respekterar. Jag klarar inte av det. Kanske är det en liten sak, som ingen egentligen skulle brytt sig om. Men JAG skulle vetat. Jag skulle behöva se mig själv i spegeln. För jag anser att ljuga för någon annan är bland det mest respektlösa man kan göra. Man sätter sig till doms över andra, bestämmer att han/hon inte klarar av att hantera saken. Inte ger dem en chans. Jag vet att det krossar mitt hjärta när någon ljuger, så hur skulle jag kunna göra så?

Men nu sitter han, en person jag tycker oerhört mycket om, där med ett krossat hjärta, som han säger. Och jag... jo mitt hjärta har också gått sönder lite, för jag vill ju egentligen. Men inte under de förutsättningar som är. Jag kan förstå varför saker och ting är som de är, jag tänker inte försöka ändra på dem. För det är inte upp till mig, det är inte jag som riskerar att förlora. (nej, det handlar inte om att han är gift). Allt jag kan göra är att ta ansvar för mitt eget handlande. Jag vet ju att folk kommer över smällar, medan jag ska leva med mig själv. Egoistiskt? Ja, kanske. Men jag värderar mina vänner för högt för att medvetet kunna ljuga för dem.

Vad man ger ut i universum kommer tillbaka, det är ju så.

Men det skär i mig att jag har gjort någon ledsen. Hur ska jag kunna leva med DET nu då?

Aldrig blir det bra....