Det bara fortsätter kännas som om mitt hjärta går sönder, vilket är ologiskt, det borde gå sönder en gång och sen vore det inget mer med det. Men inte då, det känns som det går sönder på nytt varje gång jag tänker på det där, på den där personen jag absolut inte vill tänka på. When will it end???

Det kliar i hela mig att få säga vad jag anser, vad jag tycker om det som händer, det du gör.

Jag får bita mig i tungan för att inte tala om hur fel det är, men framförallt hur rädd jag är att du ska bli sårad, ännu en gång. Men det är inte min sak att säga, att lägga mina egna åsikter på det du gör. Det är inte mitt liv, och jag gör mitt bästa för att inte döma, jag kan i alla fall låta bli att göra det högt. För det skulle ju bara få dig att må ännu sämre, för jag vet ju att du redan vet allt det jag skulle säga till dig, du redan vet att det är vad jag tycker. Och jag är ganska säker på att även du tycker att det är fel, det som sker, det ni gör. Jag vet även hur svårt det kan vara, nära nog omöjligt, att bryta, att gå sin väg. Jag lär mig varje dag, att inte sätta mig till doms över andra, att inte lägga mig i vuxna människors liv, att inte tala om min åsikt när den inte är efterfrågad.

Det är svårt att hålla tyst ibland, men det gör att man växer som människa. Allt jag kan göra är att finnas här för dig när det blir tungt, utan att säga "vad var det jag sa".

Det är fascinerande ibland. Man tycker det känns tungt för att man är tvungen att ta ett visst beslut, man mår dåligt över det. Men sen säger någon nåt så urbota korkat och okänsligt att man knappt tror det är sant. Vilket i sin tur gör att det inte längre känns ett dugg jobbigt det man måste göra. Tack för det!

Afrika

Nu ska jag svara på din fråga Katarina, förlåt att det tog sådan tid =)

Först kommer jag att bege mig tillbaka till Zimbabwe. När jag var där i april som volontär i nationalparken så kom jag i kontakt med några helt fantastiska unga män. De bar på en dröm, en dröm de nu håller på att uppfylla. De håller på att starta upp en yrkesskola för föräldrarlösa barn. Lära dem hantverk såsom snickeri, textilarbeten, saker som man kan utföra med sina händer. För de är ju många där som kanske inte kan skaffa sig en akademisk utbildning, men det är starkt påvisat att föräldrarlösa barn som lär sig ett yrke har så mycket högre chans i livet, de hamnar inte i prostitution, kriminella gäng eller liknande i samma grad.

Jag är en av de som numera hjälper dem att göra detta. Så nu ska jag ner dit ett tag för att hjälpa till lite med utvecklingen, men även för att med egna ögon se hur exakt allt kommer att gå till, vilken nivå de har på projektet etc. För det är meningen att jag ska försöka hjälpa dem på hemmaplan sedan, med bland annat att få dit volontärer, och ska jag med gott samvete kunna skicka ner folk som är beredda att lägga sin tid och sina pengar på detta, så ska det vara av högsta möjliga klass.

När jag ändå är därnere kommer jag efter att jag varit i Zim att åka över till Sydafrika, de som varit där som jag pratat med talar så oerhört varmt om detta land, och speciellt Kapstaden. Så det är dit jag kommer bege mig, ha lite äventyr för mig.

Ser framemot detta!!

Idag är det en av de där dagarna.. Som känns så bra. Av egentligen ingen särskilt anledning. Mindre roliga saker händer, men man kan ändå gå med ett leende.

Springturen idag gick så otroligt bra, en sådan energi, knappt så att jag sprang, snarare dansade fram, flög fram.

Jag älskar dessa dagar!!

It took "just" 30 years, well 15 of adult years, before I realized it..

sexy aint skin, its attitude....

Bara en vecka kvar, sen på väg mot nya erfarenheter och nya äventyr.

Ibland undrar man vad det är för fel på folk.

Jag var på gymmet idag och sprang intervaller. Det kommer en kvinna in och ska använda löpbandet bredvid mig, detta löpband verkar vara utan el och inte fungera, så hon ska fixa detta och börjar dra i sladdar i väggen. Helt plötsligt tvärdör mitt band, vilket var en aning läskigt med tanke på att jag just då sprang 15km/h. Människan hade alltså dragit ut sladden till mitt band, utan att överhuvudtaget tänka....

Tack och lov så fungerar mina reflexer på ett tillfredställande sätt och jag lyckades på något sätt hinna hoppa av istället för att flyga in i maskinerna bakom.

Blir så trött på allt hattande hit och dit. Nu struntar jag ärligt talat i alltsammans och skapar mina egna planer, helt utifrån mig själv! Sen får ju andra gärna vara med om de vill, men de kan lika gärna stå utanför om de vill. Jag kommer ändå göra min grej.

Det är tur att jag med åren insett att jag faktiskt trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, att jag kan ta hand om mig själv och inte alltid behöver andra (även om det självklart är underbart att ha folk runt sig också). För det innebär att jag kan stå på egna ben om det behövs, allt står inte och faller med andra. Det tror jag är en av de bästa saker man någonsin kan komma fram till, att man trivs i sitt eget sällskap. Nu är det ju tyvärr inte samma sak som att trivas MED sig själv, för dit har jag ju en bra bit kvar. För det innebär för mig, att man inte är nöjd med vad man är ibland, vad man kan, vad man utför, hur man ser ut etc. Att vara helt nöjd med det, ja där är jag inte än tyvärr.

Jag jobbar på det, man får aldrig sluta kämpa! =)

Så i vilket fall, planerna tar form.

Och mitt liv tar steg framåt..

Och du, du är i mina tankar, hoppas du mår lite bättre snart..

Its never enough

Är det inte märkligt ibland, att hur man än gör så blir det fel någonstans. När man försöker göra det rätta, så blir det ändå någon som hamnar i kläm?

Tog ett jobbigt beslut igår, att jag inte kan genomföra en planerad sak. För om jag skulle vara med honom så skulle det innebär att jag vore tvungen att ljuga och undanhålla. Ljuga för mina vänner, folk jag bryr mig om och respekterar. Jag klarar inte av det. Kanske är det en liten sak, som ingen egentligen skulle brytt sig om. Men JAG skulle vetat. Jag skulle behöva se mig själv i spegeln. För jag anser att ljuga för någon annan är bland det mest respektlösa man kan göra. Man sätter sig till doms över andra, bestämmer att han/hon inte klarar av att hantera saken. Inte ger dem en chans. Jag vet att det krossar mitt hjärta när någon ljuger, så hur skulle jag kunna göra så?

Men nu sitter han, en person jag tycker oerhört mycket om, där med ett krossat hjärta, som han säger. Och jag... jo mitt hjärta har också gått sönder lite, för jag vill ju egentligen. Men inte under de förutsättningar som är. Jag kan förstå varför saker och ting är som de är, jag tänker inte försöka ändra på dem. För det är inte upp till mig, det är inte jag som riskerar att förlora. (nej, det handlar inte om att han är gift). Allt jag kan göra är att ta ansvar för mitt eget handlande. Jag vet ju att folk kommer över smällar, medan jag ska leva med mig själv. Egoistiskt? Ja, kanske. Men jag värderar mina vänner för högt för att medvetet kunna ljuga för dem.

Vad man ger ut i universum kommer tillbaka, det är ju så.

Men det skär i mig att jag har gjort någon ledsen. Hur ska jag kunna leva med DET nu då?

Aldrig blir det bra....

The love will always be there, but life will move on.

The truth is that you left me long before I left you...

Jag hade faktiskt glömt bort (förträngt) det. Hur oerhört fruktansvärt ont det gör när någon man tycker om inte bryr sig om mig. När jag i min tur bryr mig så väldigt. För mig spelar inte distans mellan mig och personen någon roll, inte heller tid som förflyter, jag bryr mig fortfarande. Älskar likväl. Men när det gäller andra, då verkar "out of sight out of mind" passa. Att så fort jag inte är nära så glöms jag bort, jag spelar ingen roll. Det kvittar hur jag mår, vad jag känner, vad jag tänker, vad jag ska göra. Och nej, det är inget man kan kräva av någon annan, jag vet. Men det gör likt förbaskat så helvetiskt ont....

Jag har varit beredd att offra allt jag har mer eller mindre, för att göra någon annan lycklig, för att hjälpa, men för den så verkar det inte spela någon roll om jag finns kvar, nästan så att det lutar åt att det skönaste vore om jag försvann, lämnade ifred.

Så det är väl det jag får göra, lämna, ge upp, släppa taget. För det är väl att verkligen älska någon? Att låta dem gå om det är det de vill? Oavsett vad man själv känner...

Igår vaccinerades jag med Twinrix och köpte myggmedel och myggnät. Idag inköptes bland annat kikare och ficklampa. Vad kan det vara som är på gång.... :P

Chris Medina - What Are Words

Insett att jag knappast kan sitta och peppa min "lillasyster" att följa sina drömmar om jag inte ens lyssnar på mina egna råd.

Så även om det skrämmer skiten ur mig, så ska jag genomföra detta äventyr. Må det bära eller brista.

Om/när jag vet hur det blir, om jag överlever så ska ni få veta.

I’m there again, deep down in the abyss. And for every time I feel like I’m falling further down and have a harder time climbing back up.

Can´t help to wonder how deep this hole is. And what will happen when I´ll hit the ground?

Tankar

Jag önskar jag visste hur man tar delar av en ljudfil och la upp den här. Men jag har ingen aning så jag får försöka återberätta det istället.

Återigen har Magnus Betnér sagt det offentligt det jag tänkt. Han har ju ett eget program på Bandit på fredagarna och där tog han bland annat upp den omtalade Örebromannen som är misstänkt för att ha våldtagit 16 kvinor, och det är väl bra. Men det som är underligt är att medan denna nyhet rönt extrem uppmärksamhet så har den s.k Cykelmannen i Farsta knappt nämnts med mer än notis. Men han är ju misstänkt för att "bara" ha våldtagit 13 kvinnor....Hur många av er har hörts talats om den senare??

Och värst av allt är denna krönika skriven av herr Cantwell. "Hagamannen- en blek kopia av gåtan Eliasson".... Ursäkta men vad?? Så nu börjar vi ranka våldtäktsmän också? Vet inte om jag tror att NÅGON av Hagamannens offer anser att han är en blek kopia av NÅGONTING.

Igår blev jag utskälld på gymmet. I och för sig förstod jag att det antagligen att det skulle bli reaktionen men kunde inte hålla tyst.

Det handlade om en tjej som jag för kanske fem-sex månader alltid såg på gymmet, så fort jag var där så var hon där på någon av konditionsmaskinerna, bara skinn och ben, och det gjorde ont i mig redan då. Men sen har jag inte sett henne sedan dess. Men nu var hon där igen igår, nu styrketränade hon, och om möjligt var hon ännu smalare nu än innan. Förstår inte hur hennes armar orkade något alls.

Så nu var jag bara tvungen, kunde inte hålla tyst längre. Var väl totalt osmidigt av mig, men jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så jag frågade rakt ut om hon ville ha hjälp med sin anorexia, och såklart exploderade hon. Och jag förstod ju att om man är och tränar så har man inte insett vilka problem man faktiskt har, men kanske kanske kanske har jag sått ett frö hos henne...

Antagligen fel av mig att stilla mitt eget samvete men ...

Vackra vackra modell

helagotland.se - helagotland.se - "Vi vill också ha semlor"

helagotland.se - helagotland.se - "Vi vill också ha semlor"

ehh??

Fick precis veta att ännu en av de tjejer jag kommit i kontakt med under min "tid", har brutit upp från sitt förhållande, ett förhållande som pågick under tiden då hon var "aktivt sjuk" (eller hur jag nu ska förklara det). Och det har hänt i så pass många fall/förhållanden att jag inte kan låta bli att fundera över det. För ofta har det handlat om långa förhållanden som har pågått medan kvinnorna har varit sjuka och mått dåligt, men som sedan har tagit slut när hon börjar må bättre.

Finns säkert tusen anledningar till detta, men kanske finns det ett mönster. Är det så att man känt att man behövt sin partner så mycket innan, att man inte skulle klara sig utan, men att man sen inser att man är så mycket starkare än man insett, att det faktiskt är bättre att leva själv än i en olycklig relation? Eller är det männen som inte längre har kvar den tjejen de blev ihop med? Hon som var liten och sjuk, som behövde honom så mycket, men som sedan börjar bli allt mer självständig och inte längre är beroende av honom?

tårar

herregud, vad är det med mig nuförtiden? Jag är som en fontän...

under tiden jag var sjuk hade jag inga känslor, kom inte en tår under en väldigt lång tid, undrar om jag håller på att ta igen det nu, eller? Börjar ju gråta för ALLTING just nu, och inte bara för att jag är ledsen, utan för minsta lilla sentimentala sak.Helt utan förvarning, bara sådär, så sprutar det...

vi ska inte ens tala om när jag skriver eller pratar om känslosamma saker.

Och det är faktiskt lite fascinerande, hur otroligt liten möjlighet man har att kontrollera om tårarna kommer eller inte. Inte kan jag kontrollera det i alla fall...

ja jösses =)

ni vet de där stunderna, då allt känns bra, man känner sig närmast lycklig, alla tankar på det som är jobbigt, all ångest, allt det är som bortblåst i just den stunden. Man känner sig fullkomligt lugn, rofylld och trygg. Man skulle vilja frysa tiden och bara stanna i den känslan för alltid.

Jag är så tacksam när de stunderna dyker upp, de är så värdefulla. Oavsett allt som hänt, allt som är. så känner jag mig trygg när jag känner hans armar omkring mig när vi sover...

det börjar ta sig =)

Just nu är det inte mkt bloggande för min sida, men är inte på en bra plats just nu. Så jag avvaktar och hoppas att jag mår bättre snart

Take care!

There is only one thing I´ll never tell you. And that is how much I love you, how much I need you, how much I want you. I hate the thought that I have to live without you by my side every day. I can hardly breath because I miss you so much. But I will never ever tell you that...

my days

Bra dagar, bra resa, det måste jag faktiskt i slutändan säga att det blev. Även om det är en berg-och- dalbana med oss tillsammans. Ibland kan jag verkligen inte förstå varför någon av oss ens vill, ens försöker. Ingen kan göra mig så arg, så ledsen som du just nu, men ingen kan heller göra mig glad igen. Jag har blivit bortskämd på ett sätt som jag verkligen inte hade väntat mig, och det är i vissa sådana stunder som du verkligen visar vem du är. När du är så förbannad på mig, men ändå, då upptäcker att något för mig inte blivit som du tänkt dig, och du går och ordnar det. Trots att du lika gärna kunde låtit bli, ingen hade tyckt att det varit konstig, ingen hade blivit lidande. Men du gör det ändå, för min skull.

Fick en hel del uträtt, pratade igenom en del, även om jag nog aldrig kommer bli av med min osäkerhet helt och hållet. För jag kommer aldrig att förstå och därmed aldrig kunna tro på varför du behöver mig till att genomföra dina planer.

Fick se en hel del av Bukarets, tack vare väldigt snälla personer som körde oss överallt. Den staden har galna shoppingcentrum, har inte sett något liknande utanför USA. Skulle kunnat gå illa, men höll mig i skinnet och handlade knappt något.

Fick däremot en extremt oväntat present som gjorde mig glad.

Och rumäner kan det där med att festa, allt är större, mer extremt hela tiden. Folket lever snarare på natten än på dagen. Allt ska vara extravagant, allt ska vara dyrt och flashigt, trots att pengarna de tjänar inte matchar upp. Men det verkar vara deras kultur.

Men det var inte kul att åka hem, eller snarare, det var inte kul att KOMMA hem.

Jag har känt mig alldeles apatisk enda sen jag landade på svensk mark. Får alltid en sådan energi av honom, vill göra så mycket, vill lyckas, men inser sedan att jag kommer aldrig bli så mycket mer än så här. Onödig, som jag skrev i förra inlägget. För det är så jag känner det.

Och efter att ha spenderat dagarna ihop, jag vet inte. Det kändes så naturligt, så hemtamt att ha honom där, att bo där med honom. Det var stunder vi inte spenderade tillsammans, men det fick bara känslan att växa, att vara där när han skulle komma hem, eller komma hem till en lägenhet där han var. Att somna bredvid honom. Att hålla om honom, att bli omhållen.

Kändes bara bra. Och nu....

Nu saknar jag honom så att jag knappt kan andas.

Men det kommer jag hålla för mig själv. Kommer att ta mig igenom detta också. Tänker inte vara som alla de andra som också fallit för honom. Hade det varit menat, hade han velat, ja då skulle saker vara på annat vis. Men nu är det som det är. Jag har ingen aning när vi kommer ses igen.

Jag önskar bara att han kommer må bra, jag ber om ett mirakel för hans mamma. Att hon ska bli frisk. Ser ju inte direkt ljust ut, men jag tror på under, kanske kommer ett nu?

Jag vill att allt löser sig med hans pappa, att han vaknar upp och slutar vara en idiot mot sina söner. Jag hoppas han kommer hitta folk han känner att han vågar lita på, för jag tror att alla behöver sådana, vad han än påstår. Och till slut önskar jag att han ska få träffa någon som gör honom lycklig. Ja, det låter konstigt kanske, men det gör jag. Men han betyder så mycket för mig, att hans lycka är det viktigaste.

Jag vet att detta mest blev svammel, och säkert låter det patetiskt för andra. Men just nu är det bara för mycket. Och kanske är jag en smula patetisk, sådant är livet.

Hittade ett ord som beskriver hur jag känner mig, som människa, i världen, i tiden, i livet.... Onödig...

Kan man känna sig mer maktlös? Sitter i en hotellägenhet, är här fysiskt, men mitt hjärta, min själ är i en bil som åker genom den rumänska natten nu, bort från mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad som sägs i den bilen just nu, vad de två bröder som sitter i den bilen känner just nu. De är på väg mot vad som kan bli deras värsta natt hittills, det kan vara natten de förlorar sin mamma, natten då sjukdomen vinner. Och jag kan bara sitta här och ingenting göra just nu. Kanske kan jag trösta på något vis när han återvänder, men kan man hitta rätt ord? Allt jag kan göra är väl att erbjuda allt jag har, men kan det väga upp den sorgen?
Älskade, älskade, du har gått igenom så mycket i ditt liv, detta sista år, du förtjänar inte detta!
Och allt jag kan göra är att sitta här och skriva av mig...

Jakten på lyckan!

Satt och slötittade på tv och hamnade framför programmet "Jakten på lyckan" som sänds på SVT1. Jag vet att jag hört talas om det, men visste inte riktigt vad det var. Men jag fastnade direkt, för det första är programledaren Hanna Hellquist hur härlig som helst, sen tycker jag konceptet är intressant. Vad är lycka? Hur blir man lycklig? Fungerar vår ständiga jakt på lycka? Blir vi någonsin lyckliga? Så under programmens gång kommer man väl få följa olika sätt som det är meningen att vi ska bli lyckligare genom, det finns väl ungefär lika många idéer om det som det finns folk.

Så detta ska jag följa, och det rekommenderar jag att ni också gör.

Ett inlägg jag särskilt kände mig berörd av var när en kvinna vid namn Ann-Sofie var med. Hon deltar i ett s.k. lycko-projekt i Gnesta. Man mäter deras ursprungliga grad av lycka, och sen ska de utföra vissa uppgifter så ska man väl "mäta" framgången sen.

Men i alla fall, denna kvinna hade förlorat kontakten/relationen med sin tvillingsyster efter en fastighetsaffär för några år sedan. För det första så vågade hon ta steget och ringa upp sin syster och räcka ut en hand, och bara de tycker jag var så oerhört modigt. Men det andra som verkligen fick mig att känna var att jag är/var i riskzonen för att hamna i samma sits. Min mamma har sagt rent ut att hon vill att jag ska ärva huset på Essingen, där vi är uppväxta. Det är ett helt fantastiskt hus, som jag verkligen älskar. Men med tiden har jag tänkt och tänkt, och till slut ringde jag upp mamma bara häromveckan och sa att jag faktiskt inte vill ha huset, det är inte värt ens risken att det skulle skapa problem mellan mig och mina syskon. Och det är ju upplagt för det, huset i sig är ju värt ganska mycket i pengar, så bara där kan det ju bli lätt orättvist, men sen också hela den känslomässiga biten, att just jag får det, och att jag ska bo i huset där vi alla växt upp. Så hur underbart det huset än må vara så är min familj värd så oerhört mycket mer.

Och det här inslaget fick mig att inse att jag valt rätt!!

Nu börjar det ramla in ännu ett "roligt" kedjebrev i inkorgen på Facebook.

Det första, med bh-färgen, var väl lite kul, och det andra skrev jag väl också (namn på städer) men mest för att jag tycker väldigt mycket om personen som skickade det till mig, men nu känns det ganska urvattnat och tjatigt. Men vad som intresserade mig var delar av mailet:

Här är några tjejer på FB som har startat en "lek".
De önskar göra något speciellt i Facebook för att öka medvetenheten om bröstcancer. Det är lätt och jag vill att du skall vara med oss och få denna att sprida sig.

Hur ska detta kedjebrev öka medvetenheten om bröstcancer? Jag måste ärligt talat erkänna att jag INTE ser kopplingen? Känns mer som man snarare använder en hemsk sjukdom och folks samveten för att sprida vidare sin lek...

Lite längre ner i mailet:

Nu är allt du behöver att göra att skriva ned svaret för din situation i FB statusen & skicka det här mailet vidare till alla dina väninnor.
Det förra "spelet" nådde nyheterna. Klarar vi det med denna också? Låt oss visa hur kraftfulla vi kvinnor är! .

Hmm, ja första vändan kanske kom i nyheterna för att det var just det, NYTT. Och "låt oss visa hur kraftfulla vi kvinnor är".... Genom att skriva en statusrad på Facebook? Är det SÅ kraftfulla vi är? Då vill jag nog inte riktigt vara med mer....

Visst, detta är en lek och det säger jag egentligen ingenting om. Men då ska det väl läggas fram som en sådan också, och inte börja dra in massa andra saker, saker som faktiskt är viktiga?

Och nej, jag är inte ett dugg upprörd över detta, men det fick mig ändå att fundera och reagera...

Vilket århundrade lever vi i?

Jag inleder dagen med något som gjorde mig så arg, men framförallt så väldigt ledsen...

saxat från Aftonbladet:

Unga ska skyddas – mot Elton Johns son

Johan poserar med familj

Zachary är bara en månad.

Men när han pryder omslaget till US Weekly behöver USA:s yngre befolkning skonas från anblicken av honom.

Orsaken: han har två pappor.

Nu är det inte vem som helst som är pappa till Zachary Jackson Levi.

Det är artisten Elton John, 64, och hans make David Furnish, 48, som på juldagen förra året genom surrogatmoder blev stolta fäder till den lille pojken.

Så intresset för den nyfödde är stort.

Döjer omslaget – som med porrtidningar

Men när paret visade upp sig tillsammans med sonen på omslaget till magasinet US Weekly valde en butiksinnehavare i Arkansas, USA, att dölja omslaget – med samma skylt som porrtidningar göms undan.

”Family Shield. To protect young Harps shoppers.”

Anledningen var att flera kunder ansåg att bilden på familjen var stötande.

Men en kund reagerade istället på ”censuren”. När hon igår tog en bild och lade ut på nätet, var uppståndelsen ett faktum.

– Den här tog jag i min livsmedelsbutik. Jag blev chockad och förskräckt, skrev Jennifer Huddleston.

”Agerade efter kundklagomål”

Flera organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter har sedan dess agerat.

Butiken har nu tagit bort skyddsomslaget på tidningen.

Harps-kedjan försvarar sig med att butiksinnehavaren agerade efter ”åtskilliga” kundklagomål.

– Det är på intet vis vår åsikt om saken. Vi har ingen åsikt i den här frågan, säger Kim Eskew, chef för Harps Food Stores Inc till tidningen Daily Mail.

Hon fortsätter:

– Vår ärliga avsikt är att inte förolämpa någon. När vi fick klagomål till huvudkontoret såg vi över frågan och nu säljer vi tidningen utan något skydd i alla våra butiker.

Hur de lyckliga nyblivna fäderna reagerat på det inträffade är oklart.

Men engelsmannen Elton John sade så sent som i förra veckan att han var trött på att känna sig som en andra klassens medborgare i USA.

– Ju äldre jag blir, desto mer arg blir jag på det.

BDD

Läst en del om detta, och nu tog DN upp det i den här artikeln, om BDD.

Har insett i efterhand att jag lidit av någon mildare form av detta, och det tror jag flesta anorektiker gör, jag menar hela grejen med den extremt störda kroppsuppfattningen måste ju kunna liknas vid detta.

Jag pratade om detta med min hudterapeut igår, och som jag sa till henne, jag skulle vilja se en jämförelse mellan olika delar av världen, olika kulturer. Finns detta syndrom överallt, eller är det mer i västerländska länder.

Jag anser förresten att hela artikelserien "Spegel, Spegel på väggen där" är värd att läsa!

Jan, en man med ätstörning, Leyiahs relation till sitt utseende, med mycket mer. Så LÄS!!

Varför ska jag ens genomföra det där? Bara tanken på hela grejen ger mig ont i magen. Jag känner mig rastlös och vill bara krypa ur mitt eget skinn, det är så det får mig att må.

Men ändå vill jag av någon anledning, för jag är genuint orolig för honom, vill se med egna ögon hur det är. Om det är så okej som han hävdar, i så fall kan jag ju med ro i själen lägga det bakom mig.

Men samtidigt känns det ju som om att jag egentligen bara mest tränger mig på, även om idén var hans. Att det finns andra han vill spendera tiden med, andra som förlorar tid med honom medan jag är där. Vilket jag egentligen inte vet ett dugg om, för det är inte vad som sägs. Men det är så jag känner, fast jag vet å andra sidan att mina tankar och känslor inte alltid överensstämmer med verkligheten, har ju en tendens att se saker lite mörkare än vad de egentligen är- I alla fall när det handlar om mig, och hur andra ser mig.

Jag är galet orolig för att jag ska upptäcka att alla gamla känslor finns kvar, de känslor som jag verkar ha kommit över nu. Men skulle jag istället upptäcka att det i sanningens namn är ännu svalare känslor jag hyser för honom, att jag bara byggt upp luftslott eftersom jag saknar svar och bekräftelse, ja då skulle det ju vara värt så väldigt mycket.

Finns en del saker som måste klaras upp, praktiska saker som behöver lösas en gång för alla, och det tror jag är lättast att göra ansikte mot ansikte, men det är ju en del av det som ger mig magont. Att jag vet att jag måste bryta allt det där, kapa alla sådana band. Jag har insett, till min egen skam, att en del av anledningen till att jag gör vissa saker är ju att det är patetiska försök att hänga kvar, om det finns de banden mellan oss så måste vi fortsätta. Men det fungerar inte så, jag vet det. Om man ska vara i varandras liv så måste det vara för att man vill det, inte för att man har ofärdiga saker kvar.

Sen är jag ju som jag är, jag har svårt att bara acceptera, släppa och gå vidare, inte utan ett ordentligt adjö. Jag vill åka dit, för att ta ordentligt avsked av en person som trots allt betytt mycket för mig. Tala om att om det någon gång i framtiden skulle behövas, så kommer jag ställa upp och hjälpa om jag kan. Tala om för honom att trots att jag insett att jag inte är en behövd del av hans liv och därmed kommer låta honom vara, så har jag alltid, och kommer jag alltid tro på honom. Att han kommer lyckas med allt han vill i sitt liv.

Det gör ont, och jag är säkert dramatisk, men det är så jag fungerar.

Men jag har ont i magen, för jag avskyr osäkerhet, och jag avskyr tanken på att jag återigen kommer förlora en person jag håller av....

och okej, jag erkänner, jag har saknat honom förbannat mkt :(

Hår

Jag har fastnat helt för en dokusåpa från Bravo, Shear Genius. Jag älskar den! Så nu har jag blivit oerhört fascinerad av det här med hårstyling och liknande.

Hittade den här bloggen som är helt fantastisk med alla sina bilder!

Läs och lär!

I decided long ago, never to walk in anyone's shadows

If I fail, if I succeed

At least I live as I believe

No matter what they take from me

They can't take away my dignity

Because the greatest love of all

Is happening to me

I found the greatest love of all

Inside of me

The greatest love of all

Is easy to achieve

Learning to love yourself

It is the greatest love of all

Jobb

åhh, håll tummarna för att jag nu får det jobb jag vill ha.

Skulle trivas SÅ bra där! Även om detta är en deltidstjänst så tror jag att jag föredrar att ha det jobbet, med underbart trevliga människor och avslappnad stämning, än det andra jobbet som är på g. På ett fiiiiint ställe, där allt ska vara så förbannat stelt och välputsat, trots att det senare är en heltidstjänst.

Det enda trista med det hela är ju att det inte kommer fungera med hunden om jag får något av dessa jobb. Har ju fungerat någorlunda medan jag pluggat och inte jobbat allt för mycket, men det lär bli knepigt att få ihop det nu.

Ja, det är väl ännu en sak som måste diskuteras nästa vecka (återkommer om den veckan, mycket tankar om det)

Hantverkare

När jag ändå är igång så måste jag passa på att ösa lite skit över hantverkare. Just nu är jag irriterad så nu gnäller jag på alla hantverkare, väldigt onyanserat och generellt! För nu minns jag ju mest alla de som INTE utfört sitt jobb som de borde, som ställt till med massa besvär.

Om ni skickar en förbannad lapp om att ni ska komma en viss dag, och kräver att få komma in i min lägenhet mellan vissa tider (vilket var mellan 8 och 17), så ska ni väl se till att komma också??? Särskilt när det inte är ett arbete som jag beställt, utan något som ska göras i hela huset.

Lämna t o m ifrån mig min nyckel, vilket är något jag verkligen inte gillar att göra...

Och i vilket fall var jag ju hemma runt 17 när ni antagligen gick hem, varför kom ni då inte upp och talade om att ni skulle gå för dagen, och samtidigt berätta hur det blir nu för mig. Om ni kommer tillbaka en annan dag? Var ju snällt att ni lämnade min nyckel i brevfacket nere i entrén i alla fall....

-----------------------

edit. Nu vill de tydligen ha tillgång till min lägenhet HELA fredagen också... men suck..

Vig som en elefant!

Idag har jag träningsvärk på ganska ovana ställen. Är ett resultat från en ny träningsform jag testad igår. Det var, hmm, intressant (?). Väldigt, väldigt annorlunda. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om det. Å ena sidan så kan jag ju se att det nog kommer kunna bli kul, men mitt problem är ju å andra sidan att jag alltid vill kunna allt på en gång, att jag ska vara bra på det direkt. Och det var jag definitivt inte på detta. Ogillar ju mitt behov av att alltid vilja göra saker perfekt, men hur mycket jag än jobbar med det så finns en liten, liten tagg kvar. Även om jag så klart inser att man är knappast bra på allt, första gången man utför saker.

Men i gymet är jag bra, det vet jag. Jag är riktigt starkt, kan utföra rörelser på ett felfritt sätt, men igår....igår behöver man ju vara lite graciös, och det är jag ju tyvärr inte! Men, men, jag ger inte upp än, och har jag tur så kanske jag i slutändan kommer vara lite mer graciös. Kan ju inte bli sämre än innan, eller?? =)

Jag återkommer om detta senare, så får vi se om jag har kommit någon vart....

Berg och dalar

Tror jag måste börja göra lite mer noteringar när det kommer till mitt humör, för att se om jag kan se något samband. Har egentligen aldrig tänkt på var jag är i "månaden" eller liknande, så jag tror knappast jag lider av några större problem på grund av det, men ändå. Ställer mig ju lite undrande till hur jag kan gå från att i flera dagar verkligen gillat det mesta med mig själv, på mig själv. Även min kropp, verkligen kunnat se delar jag gillar, att det snarare var fler delar jag faktiskt tyckte var helt okej än de jag inte uppskattar alls, gå från det till att som idag verkligen ogilla allting. Inte kunna se någonting vackert.

Eftersom jag inser att min kropp inte har förändrats SÅ mycket på ett par dagar, så är det uppenbarligen i huvudet det sitter. Men vad orsakar denna drastiska förändring, och kan jag se något form av mönster eller samband med andra tillfällen detta har hänt?

Brukar det hända er? Vad brukar då vara den utlösande faktorn?

Struktur

Sitter och funderar lite över denna blogg, vilket upplägg jag ska använda mig av.

Inser att jag rätt och slätt kommer använda den till att skriva om allt möjligt. Stort som smått, vardagliga som speciella händelser, extremt ytliga som djupa iakttagelser.

Det får helt enkelt bli som det blir, och ska få spegla en del av min insida.

Kommer även skriva om saker som jag av en eller annan anledning inte riktigt kände att jag kunde ta med i den förra. Så här kommer jag även skriva om träning, kanske mat, kanske utseende med mera.

Stanna och läs, eller gå vidare på vägen, det är ert beslut.

Värme!

Nytt blad

En ny blogg.

En blogg som inte har kvar den gamla historian, den svarta sagan, med så mycket ångest och smärta. En historia som jag inte på något sätt försöker förminska eller glömma, men det är dags att ta sig vidare. Ett nytt blad, som är öppet för alla som vill ta del av det.

Referenser lär dyka upp även här, kampen för att det onda helt ska bekämpas, hos mig och andra, fortsätter. Men vissa saker som varit får stanna där de är nu.

Nu välkomnar jag alla. Nu välkomnar jag en vacker framtid!