Jag hade faktiskt glömt bort (förträngt) det. Hur oerhört fruktansvärt ont det gör när någon man tycker om inte bryr sig om mig. När jag i min tur bryr mig så väldigt. För mig spelar inte distans mellan mig och personen någon roll, inte heller tid som förflyter, jag bryr mig fortfarande. Älskar likväl. Men när det gäller andra, då verkar "out of sight out of mind" passa. Att så fort jag inte är nära så glöms jag bort, jag spelar ingen roll. Det kvittar hur jag mår, vad jag känner, vad jag tänker, vad jag ska göra. Och nej, det är inget man kan kräva av någon annan, jag vet. Men det gör likt förbaskat så helvetiskt ont....

Jag har varit beredd att offra allt jag har mer eller mindre, för att göra någon annan lycklig, för att hjälpa, men för den så verkar det inte spela någon roll om jag finns kvar, nästan så att det lutar åt att det skönaste vore om jag försvann, lämnade ifred.

Så det är väl det jag får göra, lämna, ge upp, släppa taget. För det är väl att verkligen älska någon? Att låta dem gå om det är det de vill? Oavsett vad man själv känner...