This is the second you cease to exist in my mind and in my life!

My friends all said that you would break my heart... Im glad I didnt listen...

They were right, you did.... but Im glad that I gave you chance, I will learn from my mistake and I will not wonder what if...

It is easy to delete someones number, someones pictures, all the things connected to a person.

Its just too bad it aint as easy to delete someone from my memory..

And tonight the breaking point came...

The man he has become is dead to me now.

I will always miss the person he once were, but he killed that sweet man, so now I kill him...

Herregud, nu har han ju helt spårat ur...

Men så kommer stunder då jag känner ett stygn av saknad efter dig..

Det är verkligen så patetiskt. Läste gamla inlägg och insåg att jag skev ett den 10 april som handlade om exakt samma känslor som jag hade för ett par veckor sen. Jag hade alltså inte lärt mig ett dugg på all denna tid och inget hade förändrats. Ja, jag kan då vara omåttligt korkad och långsam ibland...

Herregud så skönt att det är över nu!!!

How the FUCK could you let me do all I did for you? I know it was my choice, but I was blind, you should have stopped me! If you ever really cared about me, you should have stopped me!!!

jag vet att det är mkt mörkt, känslosamt och personligt här just nu. Men det är mitt sätt att ventilera och bearbeta, så så får det vara.

Someone I used to care for always told me he loved me in his own way. I realized that the way he treated me when he loved me was the same I would treat someone I really didn't care about, probably didn't like and definitely didn't respect... Well, if that's the way you love... I'm damn well better without!

Jag har aldrig upplevt det så här förut... känslan när man kommit över någon, slutat vara förblindad av, är som en enda stor baksmälla. Känslan när man inser allt man offrat, allt man lurat i sig, låtit sig bli manipulerad, den känslan är verkligen ett fysiskt illamående....

Folk fortsätter att förvåna

Jag kommer aldrig någonsin förstå mig på män.

Efter att jag varit allt annat än trevlig mot en viss man (i och för sig har han betett sig på ett sådant sätt som har rättfärdigat allt jag sagt till honom) och han nog inser att jag inte kommer släppa saken förrän han gjort rätt för sig, så har han nu mer eller mindre själv sett till att jag kommer befinna mig på hans arbetsplats minst två dagar i veckan, alltså i hans omedelbara närhet. Innan har det mest handlat om sporadisk mailkontakt.

Undrar ändå, hur tänkte du nu? Borde det inte vara det sista du vill? Ha mig nära dig hela tiden?

Detta ska bli intressant!

Energi!

Intressant hur mycket mer energi och lust man får över till att uträtta andra saker när man slutat vara ledsen och arg över någonting annat. Hade inte insett hur mycket den här grejen sög kraften ur mig.

Jag är även förvånad hur lätt det ändå går. Trodde det skulle vara omöjligt, att jag aldrig skulle klara av det, men inser nu att jag verkligen verkligen har kommit så långt att jag är på väg att helt komma över hela grejen. Så skönt!

Jag börjar kunna andas igen!

spring Cross

Och bara sådär, spontant och bra så är jag numera anmäld till Spring Cross.

Skoj! =)

What breaks my heart is that you could be happy, or you might be sad, and I will never know..

Stone Sour - "Hesitate" - Official Video

Tomhet

Bland det svåraste jag gjort är det jag gör just nu. När jag lämnar någon jag älskar bakom mig. Just av den anledningen, att jag älskar honom. Och att jag skulle göra allt för honom, inte som kvinna, utan som vän, som människa. Men jag vet att jag inte betyder något för honom, han påstår det, men hans handlingar säger något helt annat. Jag hamnar alltid efter alla andra, det finns inte tid, energi, lust, anledning att ge mig uppmärksamhet... och all den där ilskan... bara arg på mig hela tiden, oavsett vad jag gör eller inte gör. Så antingen är jag världens hemskaste person, eller så tas all frustration och ilska alla andra skapar ut på mig... Och det gör lika ont varje gång, en liten del av mig dör varje gång.

Och när jag insett att efter all denna tid - åh, jag var stark så länge - så har jag NU gått och fått dessa extra känslor... då inser jag att jag måste släppa honom, inte för min skull, utan för hans. Han kommer aldrig besvara det jag känner... utan det skulle bara skapa olust hos honom, och ja... jag älskar honom för mycket för att göra så mot honom.

Allt jag kan göra är att åter inse att jag är inte menad för att bli älskad på det sättet, antar att han kanske var lite av min "last resort", ett sista försök, ett sista hopp om att jag har fel, att jag inte kommer vara ensam. Men i slutet var han som alla andra innan, jag är bra att ha så länge jag ger och ger, men när jag visar en önskan, ett behov av en axel att luta sig mot, en famn att få vila i, när jag för en gångs skull ber om hjälp och en stödjande hand, ja då var det inte värt besväret längre. Jag vet att det inte är hans fel, jag skyller inte på någon annan än mig själv.

Men det gör ont ändå. Och nu har jag gett upp. Vet bara inte hur man hanterar känslan av total tomhet på insidan, att man ska spendera varenda kommande dag på detta sätt....

Undrar om man ska göra detta igen... kanske inte just nu i och för sig, då inläggen skulle bli så mörka. Men det är kanske just då jag behöver skriva.