Så detta ska jag följa, och det rekommenderar jag att ni också gör.
Ett inlägg jag särskilt kände mig berörd av var när en kvinna vid namn Ann-Sofie var med. Hon deltar i ett s.k. lycko-projekt i Gnesta. Man mäter deras ursprungliga grad av lycka, och sen ska de utföra vissa uppgifter så ska man väl "mäta" framgången sen.
Men i alla fall, denna kvinna hade förlorat kontakten/relationen med sin tvillingsyster efter en fastighetsaffär för några år sedan. För det första så vågade hon ta steget och ringa upp sin syster och räcka ut en hand, och bara de tycker jag var så oerhört modigt. Men det andra som verkligen fick mig att känna var att jag är/var i riskzonen för att hamna i samma sits. Min mamma har sagt rent ut att hon vill att jag ska ärva huset på Essingen, där vi är uppväxta. Det är ett helt fantastiskt hus, som jag verkligen älskar. Men med tiden har jag tänkt och tänkt, och till slut ringde jag upp mamma bara häromveckan och sa att jag faktiskt inte vill ha huset, det är inte värt ens risken att det skulle skapa problem mellan mig och mina syskon. Och det är ju upplagt för det, huset i sig är ju värt ganska mycket i pengar, så bara där kan det ju bli lätt orättvist, men sen också hela den känslomässiga biten, att just jag får det, och att jag ska bo i huset där vi alla växt upp. Så hur underbart det huset än må vara så är min familj värd så oerhört mycket mer.
Och det här inslaget fick mig att inse att jag valt rätt!!
