It took "just" 30 years, well 15 of adult years, before I realized it..

sexy aint skin, its attitude....

Bara en vecka kvar, sen på väg mot nya erfarenheter och nya äventyr.

Ibland undrar man vad det är för fel på folk.

Jag var på gymmet idag och sprang intervaller. Det kommer en kvinna in och ska använda löpbandet bredvid mig, detta löpband verkar vara utan el och inte fungera, så hon ska fixa detta och börjar dra i sladdar i väggen. Helt plötsligt tvärdör mitt band, vilket var en aning läskigt med tanke på att jag just då sprang 15km/h. Människan hade alltså dragit ut sladden till mitt band, utan att överhuvudtaget tänka....

Tack och lov så fungerar mina reflexer på ett tillfredställande sätt och jag lyckades på något sätt hinna hoppa av istället för att flyga in i maskinerna bakom.

Blir så trött på allt hattande hit och dit. Nu struntar jag ärligt talat i alltsammans och skapar mina egna planer, helt utifrån mig själv! Sen får ju andra gärna vara med om de vill, men de kan lika gärna stå utanför om de vill. Jag kommer ändå göra min grej.

Det är tur att jag med åren insett att jag faktiskt trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, att jag kan ta hand om mig själv och inte alltid behöver andra (även om det självklart är underbart att ha folk runt sig också). För det innebär att jag kan stå på egna ben om det behövs, allt står inte och faller med andra. Det tror jag är en av de bästa saker man någonsin kan komma fram till, att man trivs i sitt eget sällskap. Nu är det ju tyvärr inte samma sak som att trivas MED sig själv, för dit har jag ju en bra bit kvar. För det innebär för mig, att man inte är nöjd med vad man är ibland, vad man kan, vad man utför, hur man ser ut etc. Att vara helt nöjd med det, ja där är jag inte än tyvärr.

Jag jobbar på det, man får aldrig sluta kämpa! =)

Så i vilket fall, planerna tar form.

Och mitt liv tar steg framåt..

Och du, du är i mina tankar, hoppas du mår lite bättre snart..

Its never enough

Är det inte märkligt ibland, att hur man än gör så blir det fel någonstans. När man försöker göra det rätta, så blir det ändå någon som hamnar i kläm?

Tog ett jobbigt beslut igår, att jag inte kan genomföra en planerad sak. För om jag skulle vara med honom så skulle det innebär att jag vore tvungen att ljuga och undanhålla. Ljuga för mina vänner, folk jag bryr mig om och respekterar. Jag klarar inte av det. Kanske är det en liten sak, som ingen egentligen skulle brytt sig om. Men JAG skulle vetat. Jag skulle behöva se mig själv i spegeln. För jag anser att ljuga för någon annan är bland det mest respektlösa man kan göra. Man sätter sig till doms över andra, bestämmer att han/hon inte klarar av att hantera saken. Inte ger dem en chans. Jag vet att det krossar mitt hjärta när någon ljuger, så hur skulle jag kunna göra så?

Men nu sitter han, en person jag tycker oerhört mycket om, där med ett krossat hjärta, som han säger. Och jag... jo mitt hjärta har också gått sönder lite, för jag vill ju egentligen. Men inte under de förutsättningar som är. Jag kan förstå varför saker och ting är som de är, jag tänker inte försöka ändra på dem. För det är inte upp till mig, det är inte jag som riskerar att förlora. (nej, det handlar inte om att han är gift). Allt jag kan göra är att ta ansvar för mitt eget handlande. Jag vet ju att folk kommer över smällar, medan jag ska leva med mig själv. Egoistiskt? Ja, kanske. Men jag värderar mina vänner för högt för att medvetet kunna ljuga för dem.

Vad man ger ut i universum kommer tillbaka, det är ju så.

Men det skär i mig att jag har gjort någon ledsen. Hur ska jag kunna leva med DET nu då?

Aldrig blir det bra....

The love will always be there, but life will move on.

The truth is that you left me long before I left you...

Jag hade faktiskt glömt bort (förträngt) det. Hur oerhört fruktansvärt ont det gör när någon man tycker om inte bryr sig om mig. När jag i min tur bryr mig så väldigt. För mig spelar inte distans mellan mig och personen någon roll, inte heller tid som förflyter, jag bryr mig fortfarande. Älskar likväl. Men när det gäller andra, då verkar "out of sight out of mind" passa. Att så fort jag inte är nära så glöms jag bort, jag spelar ingen roll. Det kvittar hur jag mår, vad jag känner, vad jag tänker, vad jag ska göra. Och nej, det är inget man kan kräva av någon annan, jag vet. Men det gör likt förbaskat så helvetiskt ont....

Jag har varit beredd att offra allt jag har mer eller mindre, för att göra någon annan lycklig, för att hjälpa, men för den så verkar det inte spela någon roll om jag finns kvar, nästan så att det lutar åt att det skönaste vore om jag försvann, lämnade ifred.

Så det är väl det jag får göra, lämna, ge upp, släppa taget. För det är väl att verkligen älska någon? Att låta dem gå om det är det de vill? Oavsett vad man själv känner...