Tog ett jobbigt beslut igår, att jag inte kan genomföra en planerad sak. För om jag skulle vara med honom så skulle det innebär att jag vore tvungen att ljuga och undanhålla. Ljuga för mina vänner, folk jag bryr mig om och respekterar. Jag klarar inte av det. Kanske är det en liten sak, som ingen egentligen skulle brytt sig om. Men JAG skulle vetat. Jag skulle behöva se mig själv i spegeln. För jag anser att ljuga för någon annan är bland det mest respektlösa man kan göra. Man sätter sig till doms över andra, bestämmer att han/hon inte klarar av att hantera saken. Inte ger dem en chans. Jag vet att det krossar mitt hjärta när någon ljuger, så hur skulle jag kunna göra så?
Men nu sitter han, en person jag tycker oerhört mycket om, där med ett krossat hjärta, som han säger. Och jag... jo mitt hjärta har också gått sönder lite, för jag vill ju egentligen. Men inte under de förutsättningar som är. Jag kan förstå varför saker och ting är som de är, jag tänker inte försöka ändra på dem. För det är inte upp till mig, det är inte jag som riskerar att förlora. (nej, det handlar inte om att han är gift). Allt jag kan göra är att ta ansvar för mitt eget handlande. Jag vet ju att folk kommer över smällar, medan jag ska leva med mig själv. Egoistiskt? Ja, kanske. Men jag värderar mina vänner för högt för att medvetet kunna ljuga för dem.
Vad man ger ut i universum kommer tillbaka, det är ju så.
Men det skär i mig att jag har gjort någon ledsen. Hur ska jag kunna leva med DET nu då?
Aldrig blir det bra....
