Det kliar i hela mig att få säga vad jag anser, vad jag tycker om det som händer, det du gör.

Jag får bita mig i tungan för att inte tala om hur fel det är, men framförallt hur rädd jag är att du ska bli sårad, ännu en gång. Men det är inte min sak att säga, att lägga mina egna åsikter på det du gör. Det är inte mitt liv, och jag gör mitt bästa för att inte döma, jag kan i alla fall låta bli att göra det högt. För det skulle ju bara få dig att må ännu sämre, för jag vet ju att du redan vet allt det jag skulle säga till dig, du redan vet att det är vad jag tycker. Och jag är ganska säker på att även du tycker att det är fel, det som sker, det ni gör. Jag vet även hur svårt det kan vara, nära nog omöjligt, att bryta, att gå sin väg. Jag lär mig varje dag, att inte sätta mig till doms över andra, att inte lägga mig i vuxna människors liv, att inte tala om min åsikt när den inte är efterfrågad.

Det är svårt att hålla tyst ibland, men det gör att man växer som människa. Allt jag kan göra är att finnas här för dig när det blir tungt, utan att säga "vad var det jag sa".