Varför ska jag ens genomföra det där? Bara tanken på hela grejen ger mig ont i magen. Jag känner mig rastlös och vill bara krypa ur mitt eget skinn, det är så det får mig att må.

Men ändå vill jag av någon anledning, för jag är genuint orolig för honom, vill se med egna ögon hur det är. Om det är så okej som han hävdar, i så fall kan jag ju med ro i själen lägga det bakom mig.

Men samtidigt känns det ju som om att jag egentligen bara mest tränger mig på, även om idén var hans. Att det finns andra han vill spendera tiden med, andra som förlorar tid med honom medan jag är där. Vilket jag egentligen inte vet ett dugg om, för det är inte vad som sägs. Men det är så jag känner, fast jag vet å andra sidan att mina tankar och känslor inte alltid överensstämmer med verkligheten, har ju en tendens att se saker lite mörkare än vad de egentligen är- I alla fall när det handlar om mig, och hur andra ser mig.

Jag är galet orolig för att jag ska upptäcka att alla gamla känslor finns kvar, de känslor som jag verkar ha kommit över nu. Men skulle jag istället upptäcka att det i sanningens namn är ännu svalare känslor jag hyser för honom, att jag bara byggt upp luftslott eftersom jag saknar svar och bekräftelse, ja då skulle det ju vara värt så väldigt mycket.

Finns en del saker som måste klaras upp, praktiska saker som behöver lösas en gång för alla, och det tror jag är lättast att göra ansikte mot ansikte, men det är ju en del av det som ger mig magont. Att jag vet att jag måste bryta allt det där, kapa alla sådana band. Jag har insett, till min egen skam, att en del av anledningen till att jag gör vissa saker är ju att det är patetiska försök att hänga kvar, om det finns de banden mellan oss så måste vi fortsätta. Men det fungerar inte så, jag vet det. Om man ska vara i varandras liv så måste det vara för att man vill det, inte för att man har ofärdiga saker kvar.

Sen är jag ju som jag är, jag har svårt att bara acceptera, släppa och gå vidare, inte utan ett ordentligt adjö. Jag vill åka dit, för att ta ordentligt avsked av en person som trots allt betytt mycket för mig. Tala om att om det någon gång i framtiden skulle behövas, så kommer jag ställa upp och hjälpa om jag kan. Tala om för honom att trots att jag insett att jag inte är en behövd del av hans liv och därmed kommer låta honom vara, så har jag alltid, och kommer jag alltid tro på honom. Att han kommer lyckas med allt han vill i sitt liv.

Det gör ont, och jag är säkert dramatisk, men det är så jag fungerar.

Men jag har ont i magen, för jag avskyr osäkerhet, och jag avskyr tanken på att jag återigen kommer förlora en person jag håller av....

och okej, jag erkänner, jag har saknat honom förbannat mkt :(