Jakten på lyckan!

Satt och slötittade på tv och hamnade framför programmet "Jakten på lyckan" som sänds på SVT1. Jag vet att jag hört talas om det, men visste inte riktigt vad det var. Men jag fastnade direkt, för det första är programledaren Hanna Hellquist hur härlig som helst, sen tycker jag konceptet är intressant. Vad är lycka? Hur blir man lycklig? Fungerar vår ständiga jakt på lycka? Blir vi någonsin lyckliga? Så under programmens gång kommer man väl få följa olika sätt som det är meningen att vi ska bli lyckligare genom, det finns väl ungefär lika många idéer om det som det finns folk.

Så detta ska jag följa, och det rekommenderar jag att ni också gör.

Ett inlägg jag särskilt kände mig berörd av var när en kvinna vid namn Ann-Sofie var med. Hon deltar i ett s.k. lycko-projekt i Gnesta. Man mäter deras ursprungliga grad av lycka, och sen ska de utföra vissa uppgifter så ska man väl "mäta" framgången sen.

Men i alla fall, denna kvinna hade förlorat kontakten/relationen med sin tvillingsyster efter en fastighetsaffär för några år sedan. För det första så vågade hon ta steget och ringa upp sin syster och räcka ut en hand, och bara de tycker jag var så oerhört modigt. Men det andra som verkligen fick mig att känna var att jag är/var i riskzonen för att hamna i samma sits. Min mamma har sagt rent ut att hon vill att jag ska ärva huset på Essingen, där vi är uppväxta. Det är ett helt fantastiskt hus, som jag verkligen älskar. Men med tiden har jag tänkt och tänkt, och till slut ringde jag upp mamma bara häromveckan och sa att jag faktiskt inte vill ha huset, det är inte värt ens risken att det skulle skapa problem mellan mig och mina syskon. Och det är ju upplagt för det, huset i sig är ju värt ganska mycket i pengar, så bara där kan det ju bli lätt orättvist, men sen också hela den känslomässiga biten, att just jag får det, och att jag ska bo i huset där vi alla växt upp. Så hur underbart det huset än må vara så är min familj värd så oerhört mycket mer.

Och det här inslaget fick mig att inse att jag valt rätt!!

Nu börjar det ramla in ännu ett "roligt" kedjebrev i inkorgen på Facebook.

Det första, med bh-färgen, var väl lite kul, och det andra skrev jag väl också (namn på städer) men mest för att jag tycker väldigt mycket om personen som skickade det till mig, men nu känns det ganska urvattnat och tjatigt. Men vad som intresserade mig var delar av mailet:

Här är några tjejer på FB som har startat en "lek".
De önskar göra något speciellt i Facebook för att öka medvetenheten om bröstcancer. Det är lätt och jag vill att du skall vara med oss och få denna att sprida sig.

Hur ska detta kedjebrev öka medvetenheten om bröstcancer? Jag måste ärligt talat erkänna att jag INTE ser kopplingen? Känns mer som man snarare använder en hemsk sjukdom och folks samveten för att sprida vidare sin lek...

Lite längre ner i mailet:

Nu är allt du behöver att göra att skriva ned svaret för din situation i FB statusen & skicka det här mailet vidare till alla dina väninnor.
Det förra "spelet" nådde nyheterna. Klarar vi det med denna också? Låt oss visa hur kraftfulla vi kvinnor är! .

Hmm, ja första vändan kanske kom i nyheterna för att det var just det, NYTT. Och "låt oss visa hur kraftfulla vi kvinnor är".... Genom att skriva en statusrad på Facebook? Är det SÅ kraftfulla vi är? Då vill jag nog inte riktigt vara med mer....

Visst, detta är en lek och det säger jag egentligen ingenting om. Men då ska det väl läggas fram som en sådan också, och inte börja dra in massa andra saker, saker som faktiskt är viktiga?

Och nej, jag är inte ett dugg upprörd över detta, men det fick mig ändå att fundera och reagera...

Vilket århundrade lever vi i?

Jag inleder dagen med något som gjorde mig så arg, men framförallt så väldigt ledsen...

saxat från Aftonbladet:

Unga ska skyddas – mot Elton Johns son

Johan poserar med familj

Zachary är bara en månad.

Men när han pryder omslaget till US Weekly behöver USA:s yngre befolkning skonas från anblicken av honom.

Orsaken: han har två pappor.

Nu är det inte vem som helst som är pappa till Zachary Jackson Levi.

Det är artisten Elton John, 64, och hans make David Furnish, 48, som på juldagen förra året genom surrogatmoder blev stolta fäder till den lille pojken.

Så intresset för den nyfödde är stort.

Döjer omslaget – som med porrtidningar

Men när paret visade upp sig tillsammans med sonen på omslaget till magasinet US Weekly valde en butiksinnehavare i Arkansas, USA, att dölja omslaget – med samma skylt som porrtidningar göms undan.

”Family Shield. To protect young Harps shoppers.”

Anledningen var att flera kunder ansåg att bilden på familjen var stötande.

Men en kund reagerade istället på ”censuren”. När hon igår tog en bild och lade ut på nätet, var uppståndelsen ett faktum.

– Den här tog jag i min livsmedelsbutik. Jag blev chockad och förskräckt, skrev Jennifer Huddleston.

”Agerade efter kundklagomål”

Flera organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter har sedan dess agerat.

Butiken har nu tagit bort skyddsomslaget på tidningen.

Harps-kedjan försvarar sig med att butiksinnehavaren agerade efter ”åtskilliga” kundklagomål.

– Det är på intet vis vår åsikt om saken. Vi har ingen åsikt i den här frågan, säger Kim Eskew, chef för Harps Food Stores Inc till tidningen Daily Mail.

Hon fortsätter:

– Vår ärliga avsikt är att inte förolämpa någon. När vi fick klagomål till huvudkontoret såg vi över frågan och nu säljer vi tidningen utan något skydd i alla våra butiker.

Hur de lyckliga nyblivna fäderna reagerat på det inträffade är oklart.

Men engelsmannen Elton John sade så sent som i förra veckan att han var trött på att känna sig som en andra klassens medborgare i USA.

– Ju äldre jag blir, desto mer arg blir jag på det.

BDD

Läst en del om detta, och nu tog DN upp det i den här artikeln, om BDD.

Har insett i efterhand att jag lidit av någon mildare form av detta, och det tror jag flesta anorektiker gör, jag menar hela grejen med den extremt störda kroppsuppfattningen måste ju kunna liknas vid detta.

Jag pratade om detta med min hudterapeut igår, och som jag sa till henne, jag skulle vilja se en jämförelse mellan olika delar av världen, olika kulturer. Finns detta syndrom överallt, eller är det mer i västerländska länder.

Jag anser förresten att hela artikelserien "Spegel, Spegel på väggen där" är värd att läsa!

Jan, en man med ätstörning, Leyiahs relation till sitt utseende, med mycket mer. Så LÄS!!

Varför ska jag ens genomföra det där? Bara tanken på hela grejen ger mig ont i magen. Jag känner mig rastlös och vill bara krypa ur mitt eget skinn, det är så det får mig att må.

Men ändå vill jag av någon anledning, för jag är genuint orolig för honom, vill se med egna ögon hur det är. Om det är så okej som han hävdar, i så fall kan jag ju med ro i själen lägga det bakom mig.

Men samtidigt känns det ju som om att jag egentligen bara mest tränger mig på, även om idén var hans. Att det finns andra han vill spendera tiden med, andra som förlorar tid med honom medan jag är där. Vilket jag egentligen inte vet ett dugg om, för det är inte vad som sägs. Men det är så jag känner, fast jag vet å andra sidan att mina tankar och känslor inte alltid överensstämmer med verkligheten, har ju en tendens att se saker lite mörkare än vad de egentligen är- I alla fall när det handlar om mig, och hur andra ser mig.

Jag är galet orolig för att jag ska upptäcka att alla gamla känslor finns kvar, de känslor som jag verkar ha kommit över nu. Men skulle jag istället upptäcka att det i sanningens namn är ännu svalare känslor jag hyser för honom, att jag bara byggt upp luftslott eftersom jag saknar svar och bekräftelse, ja då skulle det ju vara värt så väldigt mycket.

Finns en del saker som måste klaras upp, praktiska saker som behöver lösas en gång för alla, och det tror jag är lättast att göra ansikte mot ansikte, men det är ju en del av det som ger mig magont. Att jag vet att jag måste bryta allt det där, kapa alla sådana band. Jag har insett, till min egen skam, att en del av anledningen till att jag gör vissa saker är ju att det är patetiska försök att hänga kvar, om det finns de banden mellan oss så måste vi fortsätta. Men det fungerar inte så, jag vet det. Om man ska vara i varandras liv så måste det vara för att man vill det, inte för att man har ofärdiga saker kvar.

Sen är jag ju som jag är, jag har svårt att bara acceptera, släppa och gå vidare, inte utan ett ordentligt adjö. Jag vill åka dit, för att ta ordentligt avsked av en person som trots allt betytt mycket för mig. Tala om att om det någon gång i framtiden skulle behövas, så kommer jag ställa upp och hjälpa om jag kan. Tala om för honom att trots att jag insett att jag inte är en behövd del av hans liv och därmed kommer låta honom vara, så har jag alltid, och kommer jag alltid tro på honom. Att han kommer lyckas med allt han vill i sitt liv.

Det gör ont, och jag är säkert dramatisk, men det är så jag fungerar.

Men jag har ont i magen, för jag avskyr osäkerhet, och jag avskyr tanken på att jag återigen kommer förlora en person jag håller av....

och okej, jag erkänner, jag har saknat honom förbannat mkt :(

Hår

Jag har fastnat helt för en dokusåpa från Bravo, Shear Genius. Jag älskar den! Så nu har jag blivit oerhört fascinerad av det här med hårstyling och liknande.

Hittade den här bloggen som är helt fantastisk med alla sina bilder!

Läs och lär!

I decided long ago, never to walk in anyone's shadows

If I fail, if I succeed

At least I live as I believe

No matter what they take from me

They can't take away my dignity

Because the greatest love of all

Is happening to me

I found the greatest love of all

Inside of me

The greatest love of all

Is easy to achieve

Learning to love yourself

It is the greatest love of all

Jobb

åhh, håll tummarna för att jag nu får det jobb jag vill ha.

Skulle trivas SÅ bra där! Även om detta är en deltidstjänst så tror jag att jag föredrar att ha det jobbet, med underbart trevliga människor och avslappnad stämning, än det andra jobbet som är på g. På ett fiiiiint ställe, där allt ska vara så förbannat stelt och välputsat, trots att det senare är en heltidstjänst.

Det enda trista med det hela är ju att det inte kommer fungera med hunden om jag får något av dessa jobb. Har ju fungerat någorlunda medan jag pluggat och inte jobbat allt för mycket, men det lär bli knepigt att få ihop det nu.

Ja, det är väl ännu en sak som måste diskuteras nästa vecka (återkommer om den veckan, mycket tankar om det)

Hantverkare

När jag ändå är igång så måste jag passa på att ösa lite skit över hantverkare. Just nu är jag irriterad så nu gnäller jag på alla hantverkare, väldigt onyanserat och generellt! För nu minns jag ju mest alla de som INTE utfört sitt jobb som de borde, som ställt till med massa besvär.

Om ni skickar en förbannad lapp om att ni ska komma en viss dag, och kräver att få komma in i min lägenhet mellan vissa tider (vilket var mellan 8 och 17), så ska ni väl se till att komma också??? Särskilt när det inte är ett arbete som jag beställt, utan något som ska göras i hela huset.

Lämna t o m ifrån mig min nyckel, vilket är något jag verkligen inte gillar att göra...

Och i vilket fall var jag ju hemma runt 17 när ni antagligen gick hem, varför kom ni då inte upp och talade om att ni skulle gå för dagen, och samtidigt berätta hur det blir nu för mig. Om ni kommer tillbaka en annan dag? Var ju snällt att ni lämnade min nyckel i brevfacket nere i entrén i alla fall....

-----------------------

edit. Nu vill de tydligen ha tillgång till min lägenhet HELA fredagen också... men suck..

Vig som en elefant!

Idag har jag träningsvärk på ganska ovana ställen. Är ett resultat från en ny träningsform jag testad igår. Det var, hmm, intressant (?). Väldigt, väldigt annorlunda. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om det. Å ena sidan så kan jag ju se att det nog kommer kunna bli kul, men mitt problem är ju å andra sidan att jag alltid vill kunna allt på en gång, att jag ska vara bra på det direkt. Och det var jag definitivt inte på detta. Ogillar ju mitt behov av att alltid vilja göra saker perfekt, men hur mycket jag än jobbar med det så finns en liten, liten tagg kvar. Även om jag så klart inser att man är knappast bra på allt, första gången man utför saker.

Men i gymet är jag bra, det vet jag. Jag är riktigt starkt, kan utföra rörelser på ett felfritt sätt, men igår....igår behöver man ju vara lite graciös, och det är jag ju tyvärr inte! Men, men, jag ger inte upp än, och har jag tur så kanske jag i slutändan kommer vara lite mer graciös. Kan ju inte bli sämre än innan, eller?? =)

Jag återkommer om detta senare, så får vi se om jag har kommit någon vart....

Berg och dalar

Tror jag måste börja göra lite mer noteringar när det kommer till mitt humör, för att se om jag kan se något samband. Har egentligen aldrig tänkt på var jag är i "månaden" eller liknande, så jag tror knappast jag lider av några större problem på grund av det, men ändå. Ställer mig ju lite undrande till hur jag kan gå från att i flera dagar verkligen gillat det mesta med mig själv, på mig själv. Även min kropp, verkligen kunnat se delar jag gillar, att det snarare var fler delar jag faktiskt tyckte var helt okej än de jag inte uppskattar alls, gå från det till att som idag verkligen ogilla allting. Inte kunna se någonting vackert.

Eftersom jag inser att min kropp inte har förändrats SÅ mycket på ett par dagar, så är det uppenbarligen i huvudet det sitter. Men vad orsakar denna drastiska förändring, och kan jag se något form av mönster eller samband med andra tillfällen detta har hänt?

Brukar det hända er? Vad brukar då vara den utlösande faktorn?

Struktur

Sitter och funderar lite över denna blogg, vilket upplägg jag ska använda mig av.

Inser att jag rätt och slätt kommer använda den till att skriva om allt möjligt. Stort som smått, vardagliga som speciella händelser, extremt ytliga som djupa iakttagelser.

Det får helt enkelt bli som det blir, och ska få spegla en del av min insida.

Kommer även skriva om saker som jag av en eller annan anledning inte riktigt kände att jag kunde ta med i den förra. Så här kommer jag även skriva om träning, kanske mat, kanske utseende med mera.

Stanna och läs, eller gå vidare på vägen, det är ert beslut.

Värme!

Nytt blad

En ny blogg.

En blogg som inte har kvar den gamla historian, den svarta sagan, med så mycket ångest och smärta. En historia som jag inte på något sätt försöker förminska eller glömma, men det är dags att ta sig vidare. Ett nytt blad, som är öppet för alla som vill ta del av det.

Referenser lär dyka upp även här, kampen för att det onda helt ska bekämpas, hos mig och andra, fortsätter. Men vissa saker som varit får stanna där de är nu.

Nu välkomnar jag alla. Nu välkomnar jag en vacker framtid!